Dagen idag

Nu ska jag försöka att börja skriva i min blogg igen. Lycka till, till mig själv.

Idag vaknade jag efter en ganska lugn natt, med bara en vaken stund. Hade ett sms på mobilen från världens bästa Elin som erbjöd sig att ha Astrid hela dagen. Underbara människa! De hämtade henne strax efter 10 och jag gick och la mig. Somnade direkt. Vaknade 16.15 och fick ett sms att min lilla skrutta var på väg hem. Sovit 6 timmar. Så skönt.
Passade på att åka och handla på Lidl innan Skruttan skulle komma hem och när jag kommer hem och hänger upp jackan på hatthyllan så ramlar den rackarn ner. Betyder kanske att nu är det dags att äntligen måla om hallen och köpa en ny hatthylla. Ska bara få lite mer ork eller kanske hitta någon som kan hjälpa mig.
Sen kom lilla Astrid hem och jag lagade mat, isterband med dillstuvad potatis och nu sitter jag och stickar och tittar på TV.

Sammanfattning: en underbar dag med MYCKET vila.

Vill passa på att tacka mina underbara vänner som ställer upp när jag, eller rättare sagt Astrid, behöver er. Utan er hade det aldrig gått. Älskar er!!!

Värken är värre än den någonsin varit och jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Snart är jag i värmen i Turkiet igen och jag kan nästan inte vänta längre. Ska bli så underbart skönt. Gud vad roligt det ska bli, tillsammans med mina vänner Kristina, Elena från Gbg, syrran, Helen och Monika. Racksingen vad kul det ska bli. Slappa, skratta, sova, äta god mat, ge sig ut på utflykt m.m. Hoppas att värken lägger sig när jag kommer dit, det brukar den ju göra, men eftersom den är som den är just nu är jag orolig att det kanske inte hjälper med värme.

Tänk om man fick skjuta en person. Vem hade du valt?

Jag hade definitivt valt idioten som kör omkring på en off road utan ljuddämpare. Hade fullständigt glömt bort att han tillhör våren och sommaren i Kalmar. Ett säkert vårtecken är när han tar ut sin off road och kör omkring i centrala stan och för ett djävla oväsen. Förstår inte varför det är tvunget att gasa den förbaskade motorcykeln hela tiden, även när han står still.
Jag hade inte skjutit honom till döds förstås, men definitivt skadat honom så han aldrig mer kan åka omkring på sin förbannade off road.

Varför städar man alltid köket sist?

Idag har jag haft storstädning i hela lägenheten, nästan. När jag bara hade köket kvar, gick Astrid och jag en promenad, lagade mat och sen var jag så trött så jag somnade på soffan. Därför blir det nu så att jag får fortsätta städa imorgon också, eftersom köket inte blev städat idag.
Jag börjar alltid städa i stora rummet, det går fortast, sen blir det toaletten, hallen, sovrummet och sist men absolut inte minst tar jag köket. Då är jag oftast så trött så jag inte orkar fortsätta och göra det klart. Det är ju faktiskt det värsta rummet som tar längst tid, så varför börjar jag inte med det?
Nu hoppas jag ju att jag har karaktär nog att fortsätta imorgon, annars blir det inte förrän nästa helg som det finns tid för en riktig rumble i köket.

Astrid = bantning

Ibland far djävulen i Astrid och då springer hon runt runt i lägenheten. Jag sitter i soffan och tittar och blir alldeles andfådd och pulsen ökar. Jag tror definitivt att det går några kalorier när jag sitter och tittar på i hennes framfart. Blir alldeles snurrig i huvudet och yr i mössan. Bättre bantningsmedel kan väl inte finnas, än en överlycklig och levnadsglad valp?
Ikväll har jag badat henne eftersom hon har en förmåga när hon träffar grannens hundar att hon rullar runt i gruset och gör sig så snäll hon bara kan. Den ena är en vit schäfer och den andra en blandning i storlek med nakenhund. Hon riktigt kryper i stoftet för dem så de inte ska bli rädda för henne, eller vad är det hon håller på med? Det är bara med dem som hon gör så.
På promenader försöker Astrid hinna med så mycket som möjligt på kortast tid, innan vi går hem igen, så det går i 190 ungefär. Då blir jag också alldeles andfådd, men av andra anledningar. Hon plockar upp tuggummi, snus, stenar, papper och andra saker som hon kanske kan äta. Då tar jag det ur munnen på henne och säger NEJ. Jag tror detta har blivit en lek som hon tycker är jättekul. En vacker dag kanske hon får behålla sin skatt. Hoppas kan man ju alltid.
Astrid jagar fåglar också och då inte små sparvar inte, nä stora kråkor eller måsar ska det vara. Tror hon lider av lite storhetsvansinne.
Rumsrenheten fungerar någorlunda, blev lite besviken på henne när vi kom hem från Sthlm. Där skötte hon sig utmärkt, endast en kisspöl inne. När vi kom hem igen så var det som det var fritt fram att både kissa och bajsa inne. Nu har vi tagit tag i det igen och nu säger hon till när hon är nödig. Det kommer säkert gå jättebra med det, bara att det kändes lite tungt just vid de tillfällena hon misslyckades. Berodde nog också på min trötthet efter resan, jag menar tålamod är inget jag har när jag är trött precis.
Vi har superroligt varje dag, Astrid och jag. Bäst är på kvällen vid sängdags, då är hon så gosig och kryper upp i min famn och nafsar mig i dubbelhakan. Det är kärlek det.

Jag har ingen karaktär

Idag har jag konstaterat att jag absolut inte har någon karaktär. Vad jag än säger att jag ska sluta med, fortsätter jag med utan minsta betänklighet.

Slutar röka gör jag varje kväll. Det är verkligen sant. Säger till mig själv varje kväll när jag går och lägger mig att imorgon ska jag sluta röka. Men det gör jag inte, jag fortsätter röka som om inget har hänt. Jag vill verkligen sluta röka, men har inte de rätta verktygen eller är det min dåliga karaktär som spelar in?

Snusar gör jag också och det skulle jag också gärna vilja sluta med. Kan vara utan snus i flera dagar, inga problem, men så fort jag får möjlighet så stoppar jag in en snus under läppen. Är det min dåliga karaktär igen?

Ja, jag vet att båda grejerna är dyrt och farligt, men ändå kan jag inte sluta och detta tror jag beror på min dåliga karaktär. Eller jag kanske inte har någon överhuvudtaget? Kan bara försvara mitt missbruk att jag antagligen är dum i huvudet.

När det gäller mat och min vikt, så är det däremot inga problem. Märker direkt när jag gått upp något eller några kilo och då börjar jag promenera lite mer. Det är det effektivaste sättet för mig att gå ner i vikt. Här har jag ju karaktär, eller är inte det karaktär? Jag älskar verkligen mat och äter alldeles för mycket, så att dra ned på maten är ingen bra idé. Däremot tycker jag ju om att ut och röra på mig i naturen, så därför är det mycket bättre att promenera än banta för min del.

Är avundsjuk på alla som bestämmer sig för en sak OCH håller sig till det. Vilken karaktär de har. Beundrar dem.

Dålig karaktär, är det något man ärver eller är det något man skaffar sig under uppväxten? Är det arv eller miljö? Man föds ju inte med dålig eller ingen karaktär. När kommer den i livet? Är det något man kan jobba med för att förbättra, alltså få bättre karaktär?

Jag lurar mig själv varje dag. Det är jag i alla fall bra på.