I helgen har min underbara son varit hemma och hälsat på. Lyckan var total. Nu har han åkt hem och ingen är mer olycklig än jag. Saknar honom redan, trots att han åkte för endast 40 minuter sedan.
Det är svårt att vara förälder åt ett vuxet barn, man vill så gärna ta hand om dem. Jag vänjer mig nog aldrig att han faktiskt är vuxen. Jag vill ha honom i knät och bara sitta och pussa på honom. Det är ju trots allt inte möjligt, han är ju mycket större och tyngre än mig och sen har han en integritet som jag måste ta hänsyn till. Jag får säga till mig själv hela tiden, "Mia, han är vuxen nu."
Längtar ibland tillbaka till när han var liten och beroende av mig, men samtidigt är jag mycket tacksam över att han klarar sig själv så bra. Han behöver inte mig längre som omhändertagande mamma, utan mer som någon att rådfråga och diskutera med ibland, en vuxen med lång livserfarenhet.
Jag har svårt att förstå en del föräldrar som anser att när barnen fyllt 18 år har man inga skyldigheter längre och de får klara sig själva. Jag kommer alltid vara hans mamma och alltid finnas här för honom, vad som än händer.
En del säger att jag måste skaffa mig ett eget liv nu när han har blivit vuxen, men det är svårt. Kan inte tänka mig att någon annan kan ta hans plats eller vara viktigare för mig än han.
Jag älskar honom så mycket att det gör ont och ibland saknar jag honom så mycket att tårarna kommer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar