Glädje

Glädje i livet är för mig min underbara son och hans välmående. Det är det enda som betyder något. Det är han som får mig att över huvud taget ta mig ur sängen på morgonen. Han skulle bli så besviken på mig om jag bara skulle lägga av, vilket jag ibland har stor lust till. Livet är tufft. När det är motigt tänker jag på honom och då känner jag glädjen bubbla inom mig. Ja, jag är jättekär i min son. Jag vet att han också har fel och brister, men för mig är han en perfekt människa. Tänk att detta gjorde jag alldeles själv. Men jag kan inte ta åt mig äran och vara stolt över mig själv också, för han har inte uppfostrat sig själv. Jag är så fruktansvärt stolt över honom och han finns alltid där för mig och jag för honom förstås. Det bästa med alltihop är att han inte är bunden till mig utan står helt och hållet på egna ben och det är nog det som gör mig stoltast. Jag däremot är mycket bunden till honom och det vill jag vara ett tag till, vilket han tillåter. Han och hans flickvän kan säga ifrån till mig när de tycker att jag tränger mig på för mycket och då får jag helt enkelt backa. Det är så svårt att helt plötsligt bara sluta vara en omhändertagande mamma efter 20 år. Han har nu bott hemifrån i snart 5 år och jag har fortfarande inte släppt honom, han är fortfarande viktigast i mitt liv och kommer alltid att vara det.