Trist och tragiskt

Japp, det är mitt liv det. Här sitter jag och kan inte mycket annat, tyvärr.
Varenda helg ser likadan ut. Aldrig händer det något. Ibland känns det som att jag inte finns. Varför? Jo, telefonen är tyst och inte kommer det några besök heller. Jag är heller inte typen som våldsgästar folk och kommer på oväntade besök. Sitter här och väntar på att någon kanske kommer ihåg lilla jag och bjuder mig hem till sig. Skulle verkligen vara trevligt att faktiskt bli hembjuden på en fest, men antagligen är jag inte en sådan person som man bjuder hem. Obekväm? Det har jag alltid varit. Jag är ju direkt ingen tystlåten och blyg liten viol som sitter i ett hörn och väntar på att bli road. Jag tar för mig och det gör mig nog ganska obekväm i vissa kretsar. Det kan jag förstå. Men jag menar ju inget illa.
Är det konstigt att jag är arbetsnarkoman? Egentligen inte. Då sover man bort helgerna och man märker inte hur trist och tragiskt man egentligen har det. Ibland kan man också sätta sig ned och arbeta, när det blir för trist. Som tur är innebär mitt jobb att jag alltid har något att göra, något som alltid ligger och väntar på att jag tar tag i det. Detta är för mig helt underbart. Då försvinner några timmar från mitt trista och tragiska liv.

Är ganska trött på att vara singel, men vart finns mannen i mitt liv. Jag har inte hittat honom ännu och jag fortsätter leta. Ja, kanske inte lika intensivt som tidigare, men dyker han upp är jag redo.

Jag vill så gärna bli kär och älskad av någon.