Stolt igen

Jag är så stolt över Greger, kan nästan inte smälta det. Tänk att för bara lite mindre än 6 månader sedan var han så rädd för allt och alla. Han har verkligen utvecklats och blivit en hund man faktiskt kan ha med på de flesta ställen.
Igår gick vi en långrunda med hans bästisar, Persson och Vilgot, och han var så duktig. Han var lös nästan hela tiden och hade koll på mig. För bara några månader sedan sket han fullständigt i mig. Jag sprang och gömde mig bakom träd, men han brydde sig inte värst mycket. Nu kollar han mig hela tiden och kommer springande till mig för att kolla läget med jämna mellanrum.
Igår gick vi i Södra utmarken och bakom oss, ca 20 meter, gick det en annan hund. Greger stannade och tittade på hunden och tittade sedan på mig för att kolla om detta var okej. Jag sa att vi struntar i den hunden och att nu går vi häråt. Greger hängde med mig direkt, men stannade några gånger och tittade på den här hunden och sedan på mig. Jag sa igen att vi struntar i hunden och att vi går vidare. Han hängde med mig. Jag blev så stolt. Duktig kille. För bara någon månad sedan hade det definitivt blivit en konflikt. Greger hade sprungit fram till hunden och skällt. Han vågar sig aldrig ända fram, för han är helt enkelt livrädd, men tala om för hunden att han ska försvinna från jordens yta det kan han.
Vi mötte också en man som gick med stavar, vilket Greger stör sig väldigt mycket på. Jag hade honom lös och förberedde mig på att kanske, kanske skulle det bli en konflikt. Mycket riktigt, när mannen närmade sig sprang Greger fram emot honom och skulle börja skälla. Jag tryckte på Nasse (en pipleksak som jag har i fickan) och ropade på Greger och han vände direkt och kom till mig. Jäkla vilken hund jag har.
Kan man vara annat än stolt?