tisdag 3 juli 2012
Värk!
Har man aldrig haft värk, är det nog svårt att föreställa sig hur det är att leva med det. Den försvinner aldrig, den finns alltid där. Även om man inte har värk just vid ett visst tillfälle, så vet man att plötsligt så är den där igen. Den är lite som en vän som man inte vill umgås med, men som hela tiden tränger sig på.
Jag har värk, dygnet runt just nu. Det driver mig till vansinne. Benen somnar om jag inte rör på dem hela tiden, händerna likaså. Huvudet har en molande värk, som går ned i axlarna och skuldrorna. Detta medför självklart att jag har svårt att sova, vilket jag behöver så mycket. Sömn lindrar verkligen värken. Jag äter värktabletter som godis, men de hjälper inte mycket. Jag har riktigt starka i kylskåpet, morfin, men de vill jag helst inte ta. Blir så såsig i huvudet. Visst sover jag av dem, men dagen efter känns det som jag har varit på århundradets fest.
När värken är som värst får jag yrsel som ett brev på posten. Då kan jag bara sitta eller ligga på golvet, för det är som svindel.
Jag kan inte heller sticka eller virka just nu, det gör så förbaskat ont och jag som älskar det och tycker det är så avkopplande.
Värken tillhör min sjukdom, fibromyalgi, och just nu är den helt vansinnig. Mycket beroende på att jag har haft en mycket stressig vinter och vår, men även att jag varit i Turkiet i 2 veckor. Där i värmen är kroppen som en tonårings och sen när jag kommer hem, så tar det några veckor med fruktansvärd värk innan jag blir bättre igen.
Mina tankar är precis som vanligt och jag vill så mycket, men min kropp hindrar mig. Hjärnan fungerar i alla fall. Det är väl kanske det som är värst, att jag vill så mycket, men inte kan. Frustrerande!
Värken är som jag sa en del av min sjukdom, men så svår att acceptera. Jag varken vill eller kan acceptera att resten av mitt liv ska vara så här. Varför kan ingen komma på en mirakelkur? Eller ska jag behöva flytta till ett varmt land? Jag både vill och kan göra det, så egentlgien vad hindrar mig? Jo, jag måste ju försörja mig även i det landet och det är verkligen inte enkelt att få arbetstillstånd utan att ett svenskt företag står för det.
Jag söker inte medlidande, det är bara så skönt att skriva av sig och sätta bilder på sitt liv som det är just nu.
Etiketter:
Tankar
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar